Godmorgon. Dags för arbetsdag nummer 2 av 5. Det här kommer ju gå galant.
Eftersom denna blogg mest består av vad jag drömmer om på nätterna nu för tiden. Så tänker jag att jag fortsätter väl med det.
Det hade blivit någon kortslutning med ALLT vid midnatt. Vilken innebar när detta blev åtgärdat så ställdes allt in på midnatt igen, så när jag trodde klockan var 5.30, när väckarklockan ringde var den egentligen 7.30. Och där steg jag upp i godan ro, tills jag på något sätt fick reda på att jag för sovit mig. Skyndade på, duschade på några sekunder, gjorde mig redo och skulle gå iväg till jobbet. Skickade ett sms till Maria "Jag är på väg!".
Jag och Amanda bodde kvar hos mamma. Och vi måste varit några år yngre än nu. Jag jobbade någonstans vid Nyby. Hur som helst, mamma bad mig följa Amanda till skolan, Vega, innan. Hon är ju som lite småseg, så det tog ju sin tid innan hon var klar. Vad klockan hann bli vet jag inte. Men vi gick några meter, tills jag kom på att jag skulle ta bilen istället. Så vi gick tillbaka.
Bilen stod i ett stort parkeringshus av något slag. Där ser jag Elaine plocka bort själva skalet från bilen, undrar vad hon gör. DÅ är det någon idiot som skurit sönder hela bilen. Blir orolig över min bil. Men den var då intakt, men uppbruten. De hade tagit cd-spelaren, min nya Thåström skiva hade följt med. Annars så hittade jag inte något mer som var försvunnet till en början, men SEN insåg jag att min fina DATOR var borta också. Och då bröt jag ihop. Min älskade dator var borta. Och jag hade ingen försäkring på den. Den var helt enkelt bara borta. Mamma kom ut och undrade vad som hänt. "Min dator, min dator är borta". Det var det viktigaste. Att bilden var uppbruten, att cd-spelaren var tagen, att det såg ut som en skrothög inne i bilen var inte så farligt, det var datorn som var det viktiga. Började fota allt som var trasigt och borta så jag kunde ringa försäkringsbolaget senare. För nu var klockan allt för mycket och jag var bara tvungen att komma till jobbet. Började köra bilen, men det gick trögt. Jomensåatteeh, självklart hade de skurit sönder däcken också. Jag var så förbannad och ledsen, sket i Amanda och gick min väg. Klockan var närmare 9 nu. Och jag gissade att när jag väl skulle komma fram till jobbet så skulle nog de flesta vara uppe redan. MEN så var det inte. Nej, Maria hade varit själv för den tredje personen hade råkat ut för samma sak som jag. Så hon hade mest fått gå från rum till rum och lugna ner dem, tills hon kunde få hjälp med att få upp dem.
Jag vaknade.
Nu ska jag göra mig redo för jobb. Och hoppas på att klockan går som den ska.
Ha en bra långfredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar