Dag 8: Ett ögonblick
Det här var svårt. Mycket svårt. Finns många ögonblick man aldrig kommer glömma. Vissa roliga. Vissa mindre roliga. Men kanske ögonblicket då man fick veta att pappa dött. Kanske det. För det var så konstigt. Jag och min bror hade varit på sjukhuset kvällen innan. Vi såg att han var dålig, mycket dålig, att det inte var länge kvar, Ante pratade med en sköterska och kollade om vi skulle hämta resterande syskon, jag vet inte vad hon sa, men hur som helst så hämtade vi dom inte, vi for hem. Tänkte fara in alla morgonen efter. Jag kan minnas helt fel. Men jag tror vi skulle fara in, antagligen, vi var väl som redo egentligen. Men så kom ett telefonsamtal från Ante. Inger eller någon på sjukhuset hade ringt, och pappa hade gått bort på morgonen. Vi hann aldrig in. Vi tänkte hälsa på en levandes, men kom till en död kropp. Ett skal. Det var en konstigt ögonblick. Från den stunden, då jag såg att pappa inte andades. Bara låg där. Lite gulaktig. Blek. Hård. Har jag alltid tyckt det varit olustigt att se döda människor, vilket man gör nu och då i mitt yrke. Jag tycker inte det ser fridfullt ut någonstans. Bara konstigt. Så långt det går så undviker jag att gå in till de som dött. Går inte alltid. Men oftast. Mest bara för att det påminner om min egna pappa. Det är den synen jag får på näthinnan. Och att se en person leva och andas, till att i nästa sekund inte röra sig, bröstkorgen står still. Det är konstigt. Olustigt men ändå så naturligt.
Det sägs att tiden läker sår, men jag vet inte, jag tycker det blir svårare, saknaden blir större. Kanske för att man ville att han skulle få uppleva alla saker som vi upplever nu. Han missade så många stora saker som hänt. Fyra av fem barnbarn, min student, Annas förlovning och bröllop, Flytt, Ante & Carros husköp, mitt körkort, Amandas förlovning, farmors begravning. Det har hänt mycket på fem år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar