Det var i söndags, 8 juli.
Jag hade jobbat hela dagen. Somnade när jag kom hem och sov ett bra tag, då jag vaknade av ett sms från min mamma. Hon undrade om jag hade pratat med Amanda något eller om hon varit ute på facebook under dagen. Nej svarade jag. Tänkte inte så mycket mer på det just i den sekunden. Hade även fått meddelande om samma sak från en vän till Amanda. Mamma var orolig, även om jag trodde att hon bara låg och sov. Men jag sa att jag skulle gå över dit om ett tag. 40 minuter närmare bestämt, när jag sett klart det jag såg på tv. Men något sa ändå att jag kanske skulle gå över tidigare och kom på att det var en film som började 21, så jag tänkte att Amanda kanske ville se den med mig. 20.45 stänger jag av datorn och går över.
Jag kommer ut ur mitt hus och hör hur Amandas hundar skäller, mycket. Någonting inom mig känner då att nåt är fel. Kommer in i hennes lägenhet och allt jag ser är att hennes ben, hur hon ligger på toagolvet med två hundar bredvid sig som skäller högre än jag någonsin hört dom förut. Går närmare och ser då hennes ansikte. Hon har öppen mun, öppna ögon och tittar upp i hjärnan, blinkar inte. I mina ögon är hon DÖD.
Hennes vattenkran är på, så det har blivit översvämning i badrummet. Stänger av kranen på en millisekund innan jag går från hennes döda kropp och bara grinar & skriker AMANDA! AMANDA! AMANDA! NEJ! NEJ! NEJ! Men så går jag tillbaka till henne, tar i henne, ingen reaktion, men jag HÖR att hon då andas. Ringer 112, samtal misslyckas! Jag blir förbannad, ringer igen, och då kommer jag fram. Att denna person ens hör vad jag säger är obegripligt, så mycket som jag fulgrinar & lever om... efter att jag fått direktiv om att smeta in honung under läppen på henne händer något. Hon ger mig det fetaste leendet som jag aldrig kommer glömma, men får snabbt därefter en kramp. Men där fanns det LIV. Efter krampen faller hon återigen in i medvetslöshet.
Ambulanspersonalen kommer, drar ut henne i hallen bort från vattnet. Jag ringer mamma "Jag hittade henne på golvet!" mamma börjar grina och snabbt därefter säger jag att hon LEVER. Varken jag eller mamma var helt ok där. Mamma undrar om hon ska komma, jag låter tveksam, men frågar tillslut om hon har cykel... och ja, då kan du ju komma. Vi är i sådan chock så vi kan inte tänka. Det är väl SJÄLVKLART att hon ska komma NU! Mamma, Amanda och ambulanspersonalen åker iväg... Jag är kvar, ringer Anna, som i sin tur ringer Ante. Jag ska nu försöka få bort allt vatten, känns som om det tar en evighet att torka upp allt. När vattnet är borta, tar jag med mig hundarna och går ut, rödsprängd i ögonen och rinnande tårar tar jag mig runt en sväng så dom får göra sina behov, innan jag far till Anna för att få prata av mig. Vi båda behövde prata av oss. Massor.
Får ett sms av mamma "Sirener på nu!", får kontinuerligt sms från mamma. Allt jag ville ha var dock att hon vaknat. Men det fick vi vänta på... Hon hade en kroppstemperatur på 31 grader när hon kom in, 47 i blodsocker. Hon låg i koma.
Jag trodde aldrig man skulle behöva uppleva något sånt här. Aldrig någonsin. Mamma satt med Amanda hela natten och dagen efter. Jag och Anna var där hela måndagen. På tisdag när vi var på väg dit, vi skulle bara parkera, ringer de & säger att Amanda vaknat och var jätteledsen. Men vi var lyckliga. Hon vaknade, hon kunde prata, hon kände igen oss. Hjärnan hade ej tagit skada, tack & lov. I två dagar låg hon i koma.
Nu i efterhand har man fattat hur allvarligt det var. Att det var livshotande när hon kom in. Att vi ska vara extremt glada att det gick så bra, som det faktiskt gick. När man tänker på det, skulle vi kunnat vara i en helt annan situation just nu. Och alla dessa OM. När slutar man tänka på alla OM. Om ingen hört av sig, om jag väntat längre, om hon aldrig vaknat, om hon faktiskt varit död...
Syster, jag älskar dig & du får aldrig skrämma oss så igen.
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar