Gårdagen var ju fullständigt vidrig, även om jag kunde skingra tankarna medan jag var hos mamma och Amanda. Men annars, vidrig. Det var väl drygt 5 år sedan jag grät lika mycket, om jag ens gjorde det. Nä, herregud.
Saknar honom.
I natt saknade jag snarkningarna, när han hoppar upp i sängen och lägger hans rygg mot min. Men det gick bra ändå. Lite konstigt att inte behöva tänka på om det är stängt till vardagsrummet, till sovrummet osv. Konstigt att nu stiga upp på morgonen, ta med sig datorn och täcket in till vardagsrummet, sätta sig i nattkläderna och inte behöva tänka på att gå ut. Det är väl lite det jag var ute efter också, att inte ha så mycket "måsten".
Men även om det är jätte skönt, så fattas nåt. Theo var och kommer alltid vara min älskade bebis. Den bästa.
Idag då, ja jag hade ju tänkt att gå till jobbet, börjar 16!, men grejen är ju den att det verkar vara jätte kallt. Men bara man klär sig ska det väl gå bra? Jag ska gå! Jag ska!
Ont i ryggen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar