1 juni 2010

Drömmer mig tillbaka till åren 2002-2005. Då vardagen var svart. Svart. Kläderna, sminket, musiken. Jag. Jag var svart. Allt var svart. Det var deprimerande, det var jobbigt, det var hemskt, men när man tänker tillbaka på det så var det enkelt. Det var jag. Inga känslor. Jag minns att jag kallade mig Levande död. Det tog tid innan jag ens ville förändra mig, innan jag insåg att det inte skulle fungera i längden, då allt en dag skulle krossas och jag inte skulle orka längre. Den dagen kom. Kanske var just den dagen den bästa. Då jag insåg. Jag minns den. Jag minns allt från den tiden. Jag är glad över den tiden. För nånstans så skulle jag inte vara den jag är idag om jag inte upplevt allt som var då. Mörkret. Jag skulle nog inte vara glad över den jag är, glädjas över allt jag har, om jag inte visste att det fanns nåt annat. Ensamheten. Instängdheten. Tomheten. Och framförallt mörkret, det svarta.

Jag minns att det var någon som sa att det var en trend att skära sig. Att det var nåt som alla gjorde. Men jag tror inte på det. Jag tror inte att någon som mår bra skulle ta ett rakblad och skära sig, jag skulle inte göra det idag. För idag finns det ingen mening med det. Vad skulle det ge mig? Ännu ett ärr på armen förstås. Men inget mer än så. Det skulle inte läka mig, det skulle inte rädda mig, det skulle inte ta bort mina smärtor eller allt det jobbiga. Det hjälper inte. Det är bara nåt man tror när man är fast i det. Ett begär som är svårt att komma ifrån. Hur konstigt det än låter, så är det som en drog. Som tyvärr många ungdomar idag testar.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Jo, att jag är så fruktansvärt nöjd med min tillvaro. Jag är nöjd. Det är varken hur bra som helst, eller dåligt. Det är lagomt. Nöjd. Glad. Lycklig.

22 år. Fan, jag har många år kvar, och det kommer bli hur bra som helst!

Adjö så länge. Nu vill min hund ut, ut, ut... och jag ska cykla på affären och köpa dricka, sedan drar vi till Strand.