tisdag 28 februari 2012
måndag 13 februari 2012
LOOKS LIKE YOU'VE GIVEN UP
Ja, det går sådär med läsningen kan man väl säga. legat på is några veckor. Började läsa BOX 21, men jag kom aldrig in i boken och därför inte så roligt att läsa. Man kanske tar upp den någon gång senare i livet. Men inte nu. Ska därför påbörja Aldrig fucka upp istället.
Men det jag egentligen hade tänkt att skriva var min dröm i natt. Jag åkte tunnelbana. Var i världen jag befann mig vet jag inte. Men jag känner så väl igen det här. Antingen har det hänt i nåt tidigare liv eller så har jag drömt exakt samma dröm en annan natt. Tunnelbanevagnarna såg helt annorlunda ut mot för de i Stockholm. De var röda med en vit rand i mitten. De var smala. Man steg av bredvid chauffören, som fram på vagnen, inte på sidorna. Jättekonstigt. Men hur som helst. Det jag skulle komma till var att när jag skulle kliva av, så var det på ena sidan ett fängelse (fångarna bankade och bankade på glaset när vagnarna stannade). När man klev av kunde man tack och lov inte kliva rakt in i dem. Men däremot på andra sidan, där man skulle stiga av, var det ett mentalsjukhus. Störda människor. DÄR traskade man rakt genom en korridor fullt av människor med olika störningar. Den ene såg sjukare ut än den andre. Tomma i ögonen. Gick som zombies, de i Walking Dead. Nästan släpandes. Uppspärrade ögon som Haywires i Prison Break. Jag klev av här många gånger, måste ha bott eller jobbat i närheten. En dag skedde ett mord. En av de mentalsjuka tog tag i en passagerare som stigit av och skar halsen av denne. Men man bara gick vidare. Det kanske hade hänt tidigare, många gånger. Där vaknade jag.
Det var min dröm. Jag undrar varför man drömmer sådana drömmar. Det är ju extremt sällan man drömmer något glatt. Eller är det bara jag?
Men det jag egentligen hade tänkt att skriva var min dröm i natt. Jag åkte tunnelbana. Var i världen jag befann mig vet jag inte. Men jag känner så väl igen det här. Antingen har det hänt i nåt tidigare liv eller så har jag drömt exakt samma dröm en annan natt. Tunnelbanevagnarna såg helt annorlunda ut mot för de i Stockholm. De var röda med en vit rand i mitten. De var smala. Man steg av bredvid chauffören, som fram på vagnen, inte på sidorna. Jättekonstigt. Men hur som helst. Det jag skulle komma till var att när jag skulle kliva av, så var det på ena sidan ett fängelse (fångarna bankade och bankade på glaset när vagnarna stannade). När man klev av kunde man tack och lov inte kliva rakt in i dem. Men däremot på andra sidan, där man skulle stiga av, var det ett mentalsjukhus. Störda människor. DÄR traskade man rakt genom en korridor fullt av människor med olika störningar. Den ene såg sjukare ut än den andre. Tomma i ögonen. Gick som zombies, de i Walking Dead. Nästan släpandes. Uppspärrade ögon som Haywires i Prison Break. Jag klev av här många gånger, måste ha bott eller jobbat i närheten. En dag skedde ett mord. En av de mentalsjuka tog tag i en passagerare som stigit av och skar halsen av denne. Men man bara gick vidare. Det kanske hade hänt tidigare, många gånger. Där vaknade jag.
Det var min dröm. Jag undrar varför man drömmer sådana drömmar. Det är ju extremt sällan man drömmer något glatt. Eller är det bara jag?
fredag 10 februari 2012
SCHULMAN SHOW & MARIA
Här ger jag er Schulman Show. Kanske den bästa ever. Kanske beror detta på Fredrik. Troligtvis. Men man kan inte annat än älska detta program. Har du aldrig sett nåt avsnitt, så har du några att kika på ;)
Nu inväntar jag älskade Maria! Vi ska dricka och käka pizza denna fredagkväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)